qhimm.blogg.se

I Aftonbladets artikel den 8 april 2025 får vi möta Agnetha, 58 år, som "drabbats hårt" av ekonomiska svängningar på börsen. Hon har nämligen investerat sitt sparkapital – så stort att det fortfarande räcker till ett hus, en totalrenoverad trädgård, ett provisoriskt växthus och tankar om att köpa en lägenhet till sin dotter.

Men nu är det synd om Agnetha.
Hon uttrycker det själv:

"Det är inte så att jag sitter i sjön. Jag har ett jobb och ett hus och det är en förmån att jag ens kan fundera på att köpa en lägenhet till min dotter. Men man vill klara sig själv och ge barnen vad de behöver."

Vad barnen behöver, enligt Aftonbladet, är tydligen en bostadsrätt som gåva – och när den möjligheten tillfälligt inte finns, blir det en artikel om ekonomisk oro. Den typen av oro som handlar om marginaler i välstånd, snarare än kampen för vardaglig överlevnad.

För oss andra, som lever som hyresgäster, handlar det om helt andra saker:

• Att hyreskostnaden ökar snabbare än lönen.

• Att hyran ska höjas igen 2026 – trots att den redan höjts rejält flera år i rad.

• Att det inte finns någon övre gräns för vad som anses vara "rimligt" att begära av människor som varken har bostadsrätt, villa eller investeringsportfölj.

Vi får ingen plats i spalterna när vi tvingas välja mellan vinterjackor till barnen eller betala hela hyran i tid. Vi får inga snyftreportage när vi får avslag på bostadsbidraget eller när förvaltningskvaliteten sjunker samtidigt som hyran ökar. Och vi får absolut inga artiklar om våra växthus – för vi har inga.

Det mest provocerande är inte Agnethas situation i sig. Människor får gärna ha det gott ställt. Det är hur medierna väljer att berätta historien som avslöjar den djupare samhällsklyftan. När välfärdsoro för de redan privilegierade ges plats, medan landets hyresgäster systematiskt osynliggörs – trots att vi är miljoner – då vet man att något är riktigt fel i medielogiken.

Så medan Aftonbladet oroar sig för att Agnetha inte kan ge sina barn allt hon vill, så oroar sig vi andra för att våra barn ens ska ha ett tryggt hem.

Och vet du vad? Vi bygger inte växthus. Vi bygger tålamod, uthållighet – och ibland motstånd.