qhimm.blogg.se

Trygghet handlar inte bara om kameror och poliser – det handlar om att våga se verkligheten

Vi lever i en tid där trygghet reduceras till fler poliser och fler kameror, medan sjukvården krackelerar, pensionerna urholkas och hyrorna skenar. Samtidigt får vi veta att de största hoten mot samhället är invandring, raggarmusik och bilkörning. Hur hamnade vi här? Varför är vi så bra på att jaga enkla syndabockar, men så usla på att lösa de verkliga problemen?

Jag kan inte låta bli att undra: varför är det så enkelt att prata om trygghet i form av fler poliser och fler kameror, men så svårt att diskutera trygghet i form av fungerande sjukvård, rimliga pensioner och boendekostnader som folk faktiskt har råd med?

Varför är det så lätt att ropa efter fler fängelser men så svårt att ifrågasätta varför vapen och droger ens kommer in i landet från början? Vi ser en debatt där brottsligheten beskrivs som en fråga om ”gäng” och ”hederskultur”, samtidigt som vi blundar för att kriminalitet är mycket bredare än så. Är det inte brottslighet när människor luras att bo på gatan genom skenande hyreshöjningar? Är det inte kriminalitet när äldre nekas vård och tvingas leva på en pension som inte ens räcker till mat och mediciner?

Vi har en rättsapparat som påstår sig vara hård, men som i praktiken låter vissa komma undan. En bilförare som kör lite för fort får snabbt en bot, medan en kriminell som kör ihjäl någon i en stulen bil kanske bara får en anteckning i ett register om ens det. Är det verkligen rättvisa? Samtidigt ser vi politiska utspel om hårdare straff och fler fängelser, men inget om att se till att det finns åklagare som faktiskt hinner åtala de skyldiga.

Och när vi pratar om kameraövervakning, låt oss vara ärliga: den löser inga brott. Den kan möjligen hjälpa till att identifiera en förövare efteråt, men den förhindrar ingenting i realtid. Samhället bygger sin trygghet på en illusion av kontroll, istället för att faktiskt ta itu med de grundproblem som driver kriminaliteten från första början.

Men visst, vi kan alltid debattera om vi ska höja priset på alkohol. Däremot är det tyst när det gäller tobak som smugglas in i landet i enorma mängder. Och ännu tystare är det när det gäller den illegala alkoholen, för det verkar plötsligt vara mindre viktigt.

Alkoholens skadeverkningar är ett annat ämne som sopas under mattan. Vi vet att alkohol leder till våld i hemmet, rattonykterhet och tragedier. Men vi pratar sällan om att barn som växer upp i hem där föräldrarna super inte kan sova av allt bråk och skrik. Däremot oroar vi oss för att rökning ska störa omgivningen – men hur många barn har egentligen svårt att somna för att deras mamma röker en cigarett? Hur många drunknar för att de ramlat i sjön efter att ha rökt en cigg, jämfört med dem som varit berusade? Det är inte cigaretter som leder till slagsmål på krogen eller misshandel i hemmet  men ändå är alkoholens konsekvenser något vi sällan diskuterar på allvar.

Medias vinklar och politikers utspel styr vad vi bryr oss om. Vi upprörs över vissa typer av brott men ignorerar andra. Misshandlar en man sin fru så är det självklart misshandel, men när det sker inom vissa kulturella sammanhang så kallas det en ”tillrättavisning” och möts med förmildrande förståelse. Våld är våld, och det ska inte spela någon roll vem som utövar det eller vem offret är.

Samtidigt skriker bostadsägare om räntehöjningar, men är helt ointresserade av att hyresgäster inte bara betalar ränta via hyran – utan också alla andra driftskostnader som villaägaren ofta tar för givna. Det finns en bild av att hyresgäster lever billigt, att allt ingår, att vi slipper bekymmer men verkligheten är en annan. Ingen vill lyssna, ingen orkar ta reda på sanningen, och den som försöker blir ofta bortviftad som besvärlig.

Och vad ses egentligen som riktiga brott i dagens Sverige? Invandring, raggarmusik och bilkörning det verkar vara de största hoten enligt vissa. Samtidigt framställs alla bidragsmottagare som parasiter, förutom när bidraget kallas ROT-avdrag. Då handlar det plötsligt om att förhindra svartarbete vid husrenoveringar. För det är ju ingen som anlitar svart arbetskraft, för det är olagligt men det struntar vi också i.

Det är mycket enklare att skrika om symptom än att hantera grundproblemen. Kanske är det därför jag ofta känner mig ensam i mina tankar. Men jag vägrar sticka huvudet i sanden, och jag tänker fortsätta att fråga: varför är vi så selektiva i vad vi bryr oss om?