qhimm.blogg.se

Som hyresgäst och samhällsengagerad ser jag en avgörande pusselbit som ofta glöms bort i dessa berättelser: bostadsbristen. Den är inte bara ett praktiskt hinder – den är ett socialt problem, en otrygghetsfaktor och ibland ett direkt hot mot människors säkerhet.

Hur många lever kvar i destruktiva relationer, psykiskt nedbrytande situationer – eller till och med fysiskt våld – för att de inte har någonstans att ta vägen? Och hur ofta ser vi dessa historier få rubriker först när det gått för långt? Vad hade hänt om vi i stället lagt resurserna på att förebygga, att se till att människor kan flytta när de behöver?

Polisen säger att våld i nära relationer inte är en privatsak. Men så länge samhället inte erbjuder reella möjligheter att lämna, är det i praktiken just det: en privatsak, gömd bakom stängda dörrar, i väntan på nästa rubrik.

Vi måste också våga tala om ungdomsbrottsligheten i samma andetag. Ingen föds till kriminell. Men om man växer upp i trångboddhet, ser våld i hemmet, saknar framtidstro och trygghet – då formas val som samhället senare vill straffa, i stället för att ha förebyggt.

Trygga, tillgängliga och ekonomiskt överkomliga bostäder är inte en lyx – det är en nödvändighet. De är en förutsättning för att kunna lämna, börja om, skapa trygghet för sina barn och undvika att människor tvingas leva kvar i miljöer som skadar dem.

Vi behöver sluta prata om bostadsbristen som ett "marknadsproblem". Den är ett välfärdsproblem, ett trygghetsproblem, ett jämställdhetsproblem och ett barnrättsproblem.

Och det är dags att vi börjar behandla den som just det.