Andelsägarlägenheter – Min erfarenhet från insidan
När andelsägarlägenheter infördes i Botkyrka var jag med – både som vice ordförande i Hyresgästföreningen Botkyrka-Salem och som aktiv i den lokala föreningen. Det var en ny modell som väckte många frågor, en del hopp – och ganska snart en hel del motstånd.
Jag vill vara tydlig: jag vet inte om detta hade blivit bra i längden. Men jag såg potential. Jag såg också risker, och jag lyfte dessa – ofta utan att få något stöd.
En idé med engagemang i fokus
Henrik Friman och Bruno Isaksson från Andelsägarbolaget var från början tydliga: detta skulle göras rätt. De sökte samarbete med Hyresgästföreningen, och det fanns en ambition att ta fram trygga och långsiktiga avtal. Henrik uttryckte till och med att han ville att andelsägarna skulle kunna bli medlemmar i Hyresgästföreningen och representeras som vanliga hyresgäster.
Tanken var att erbjuda ett alternativ till bostadsrätt – ett sätt att stärka boendeinflytandet, men utan att förlora det gemensamma. Man skulle inte ens veta vem som var andelsägare och vem som hyrde.
Ingen beredskap från organisationen
Samtidigt möttes projektet av ett blankt nej från regionstyrelsen och förbundet. Och det är svårt att föra en nyanserad diskussion när svaret redan är nej. Jag minns särskilt en kommentar från en förbundsrepresentant som – långt senare – sade: “Jahaaa, var det det du menade.” Men då var det för sent. Och det svar jag fick från regionen var bara: “Jag har fått mitt svar.”
Jag vet ännu i dag inte vad som egentligen utreddes av regionstyrelsen, eller vad det ledde till. Kanske vi inte var mogna för detta. Kanske det aldrig fanns någon riktig vilja att pröva nytt.
Frågor utan svar – och splittring
Praktiskt blev det också rörigt. Boinflytandemedel, bastubokning, samlingslokaler – skulle andelsägare ha rätt till samma saker som hyresgäster? Bostadsbolaget sa ja, men bland oss i den lokala föreningen blev det snabbt ett vi och dom. Föreningsverksamheten på Eriksberg dog ut. Frågorna blev fler än svaren.
Att dessutom vissa lägenheter fick “lite extra” i renoveringen väckte irritation. Jag påpekade det – och fick höra att det inte angick mig eller Hyresgästföreningen. Men när det gällde att betala för upprustningen, då var hyresgästerna alltid välkomna.
En modell med potential – men svagt stöd
Som andelsägare blir man faktiskt fastighetsägare, vilket också medför deklarationsplikt som passiv näringsidkare. Det är inget litet steg. Men det kan också ge en känsla av kontroll och delaktighet.
En annan fördel var att modellen kunde ge en fingervisning om hur mycket en hyreslägenhet faktiskt är värd – något som saknas i diskussioner om finansiering av upprustningar. Och Botkyrkabyggen stod inför stora behov i miljonprogrammet.
Idag betalas dessa renoveringar ofta med höga hyreshöjningar och begrepp som renovräkning. Kanske är det bättre – kanske inte. Men vi borde i alla fall ha prövat fler vägar.
Slutord
Detta är min berättelse. Andelsägarlägenheter var inte perfekta. Men det var ett försök att göra något annorlunda. Jag är glad att jag fick vara med – inte minst för att jag lärde mig mycket. Liksom vid införandet av systematiserade hyror i Botkyrka var det en process som krävde både mod och uthållighet.
Min önskan är att nya idéer i framtiden inte avfärdas direkt. För ett nej räcker inte. Nya förslag förtjänar att bemötas med respekt, öppenhet och genomtänkta svar.