Att stå upp för alla – även när det inte passar berättelsen.
i talar ofta om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Men vad händer när man försöker stå upp för dessa principer konsekvent – även när det inte passar den rådande berättelsen? Jag har funderat mycket på detta den senaste tiden, bland annat efter ett avsnitt av Aftonbladet 200 sekunder som tog upp diskriminering i krogkön. Viktigt ämne – men ändå väckte det frågor hos mig.
För problemet är inte nytt. Rasism och diskriminering existerar, både på krogar och i andra delar av samhället. Men när man lyfter fram just "de svarta killarna" som de enda utsatta riskerar man att återskapa den vi-och-dom-känsla man säger sig vilja bekämpa. För vad säger det till andra som också diskrimineras – men inte får utrymme i berättelsen?
Dubbelmoralen i samhällsdebatten
Det är tyvärr inte bara här vi ser detta. Samma sak gäller våld. Våld mot kvinnor, som är allvarligt och måste bekämpas, lyfts ofta fram som ett samhällsproblem. Men våld mot män får inte samma uppmärksamhet – trots att det också förstör liv. Våldtäkt mot kvinnor är en självklar rubrik, medan våldtäkt mot män ofta tystas ner, bagatelliseras eller göms undan. Varför väger vissa brott tyngre beroende på vem som drabbas?
När man påpekar detta får man ofta höra:
“Så du tycker inte att våld mot kvinnor är viktigt?”
Nej – det var inte det jag sa. Jag säger att alla människors lidande förtjänar att tas på allvar. Inte beroende på kön, hudfärg eller bostadsort.
Att nyansera är inte att relativisera
Under Black Lives Matter blev jag kallad rasist – trots att jag tydligt sa att jag står upp för allas rättigheter, oavsett kön, bakgrund eller sexuell läggning. Jag har dessutom själv varit aktiv i Centrum mot rasism. Ändå räckte det inte – eftersom jag inte ställde mig bakom en viss gruppering till 100 %. Att välja att inte bara tala för en grupp, utan för alla, borde vara en styrka – inte ett skäl till misstänkliggörande.
Men det är inte första gången jag sett hur vissa perspektiv glöms bort. Jag var också engagerad i ett projekt som kallades Lätt avhjälpta hinder – ett arbete för att göra det enklare för människor med olika funktionsnedsättningar att ta sig fram i vardagen. Det kunde handla om så enkla saker som lutning på trottoarer, fria passager för barnvagnar eller att inte plantera allergiframkallande växter i offentlig miljö.
Det kostar inte alltid miljoner att skapa inkludering på riktigt – men det kräver vilja och eftertanke.
Förorten, språket och människovärdet
Föraktet för vissa grupper tar sig många former. Ibland är det subtilt, som när man skrattar åt uttrycket “Rinkebysvenska”. Ibland är det brutalt – som när man förutsätter att en person från Norsborg eller Tensta är kriminell, använder droger eller stjäl bilar. Det är en normalisering av fördomar, och den sker varje dag, i alla möjliga sammanhang – men vi pratar sällan om det.
Så varför just krogkön? Varför inte titta på hela samhället?
Vad vill vi egentligen uppnå?
Vi behöver ställa en obekväm fråga: Vad är syftet med vissa mediala inslag? Handlar det om att verkligen belysa och lösa ett samhällsproblem – eller om att skapa klick, reaktioner och ett nytt "vi och dom"?
Om vi ska ta itu med rasism, våld, ojämlikhet, fördomar och exkludering måste vi våga se det överallt, inte bara där det är medialt gångbart. Det handlar om mer än kön, hudfärg eller adress – det handlar också om att inte glömma de tysta hinder som stänger ute människor med funktionsnedsättning, allergier eller andra osynliga behov.
Vi måste våga prata om det som är obekvämt, även om det inte ger applåder.
Vi måste våga säga:
Alla människors värde är lika – och rättigheter bör inte avgöras av kön, ursprung eller vem som råkar stå först i krogkön.