"Hotellifiering – ett symptom, inte sjukdomen"
Hyresgästföreningen kräver hårdare lagar mot korttidsuthyrning av bostäder. Men kanske är det dags att vi ställer en annan fråga: varför uppstår dessa dyra boendeformer överhuvudtaget? För mig är det tydligt – vi försöker behandla febern utan att förstå sjukdomen. Det är inte uthyrningarna som är kärnproblemet. Det är en politik som har gett upp idén om bostaden som en rättighet.
Jag har läst både artiklar och kommentarer om den så kallade hotellifieringen – alltså när hyreslägenheter används för korttidsboenden till höga priser, ofta via mellanhand.
Det talas om "otrygga andrahandsboenden", "laglösa upplägg", och "brist på besittningsrätt". Hyresgästföreningen kräver att lagstiftningen skärps och att gråzoner täpps till. Och visst, jag håller med om att det finns problem. Självklart är det fel att bedriva verksamhet utan tillstånd, att kringgå skatteregler, eller att använda bostäder i strid med gällande regler.
Men frågan är:
Löser vi problemet genom att täppa till gråzonerna – eller måste vi våga se varför de uppstår?
För mig är hotellifieringen inte ett isolerat missbruk av bostäder. Det är ett symptom på något större.
Det är resultatet av en bostadspolitik som har tillåtit en marknad där bostäder blivit spekulationsobjekt.
Där den som har pengar alltid hittar en lösning – men den som bara behöver någonstans att bo får betala dyrt, tillfälligt och osäkert.
Vi behandlar symptomen – febern, inte sjukdomen.
Och sjukdomen är detta:
-
En bostadsmarknad där rimliga förstahandskontrakt är en bristvara
-
En syn på bostäder som affärsprojekt snarare än samhällsnytta
-
En politik som lämnat det kommunala bostadsansvaret att tyna bort
Hotellifiering, dyra korttidsboenden, och svart uthyrning är inte orsaken till otryggheten – de är reaktioner på en otrygg bostadsmarknad.
Så länge det inte finns tillräckligt med trygga hyresrätter till rimlig kostnad, kommer dessa lösningar att fortsätta växa – lagliga eller inte.
Jag säger inte att man inte ska ta itu med oseriösa aktörer. Men man kan inte tro att hårdare lagar löser bostadskrisen. Man bygger inte ett tryggt samhälle med polis och paragrafer – utan med bostäder som folk faktiskt har råd att bo i.
Det här är min personliga reflektion. Den kanske inte delas av alla – men ibland måste man våga prata om varför något händer, och inte bara att det händer.