Sanningen är inte farlig – men hur vi använder den är det
Vi säger att vi vill ha sanningen.
Vi säger att vi söker den. Att vi står upp för den. Att den ska sätta oss fria.
Men sanningen är sällan något vi letar efter – snarare något vi väljer. Något vi vill tro på. Något som bekräftar det vi redan tycker.
När ett barn svälter i Gaza eller en äldre man skjuts på gatan i Chicago, delar vi nyheten – men tolkar den olika.
Någon säger: "Det där är ett offer."
Någon annan säger: "Det där är en lögn."
Sanningen ligger inte i det som hände.
Den ligger i hur vi väljer att känna, tänka och reagera.
Och ibland lyssnar vi på en sanning – eller något vi kallar det –
utan att egentligen veta vad som är sant, eller om det ens är sant.
För det spelar ingen roll.
Vi har redan bestämt vilken sida vi står på.
Vad som hände är mindre viktigt än vad vi tycker att det betyder.
Vi lever i en tid där information är överflöd, men förståelse är bristvara.
Där vi fördömer desinformation – samtidigt som vi dagligen låter oss manipuleras av butikshyllor, algoritmer och rubriker som trycker exakt där vi är mest sårbara:
rädslan att ha fel. Behovet av att tillhöra. Känslan av att ha rätt.
Går du in på ICA styrs du av en färg, en placering, en form.
Går du in på en nyhetssajt styrs du av vinkeln, bilden, ordvalet.
Och ändå säger vi att vi är fria.
Det farligaste är inte lögnen.
Det är den bekväma sanningen – den vi aldrig ifrågasätter för att den passar så bra i vår bild av världen.
Jag vet inte längre vad som är höger eller vänster.
Om man tror på trygghet i sjukvården – är man då sosse?
Om man tycker att staten borde försvara landet – är man då moderat?
Om man ser våld från en invandrare – är man då per automatik SD-sympatisör?
Eller är man bara en människa som vägrar låta någon annan sätta etikett på ens känslor, åsikter eller erfarenheter?
Jag vet bara att jag inte vill sluta tänka.
Och jag vet att det i dagens klimat är tillräckligt för att bli misstänkliggjord.
Så kanske är jag konstig.
Eller kanske är det världen som blivit det.